Not the favorite child
It's psychic. It's the age. It's chemical.
Go see a shrink or take a pill,
or hug your sadness like an eyeless doll
you need to sleep.
Well, all children are sad
but some get over it.
Count your blessings. Better than that,
buy a hat. Buy a coat or pet.
Take up dancing to forget.
Forget what?
Your sadness, your shadow,
whatever it was that was done to you
the day of the lawn party
when you came inside flushed with the sun,
your mouth sulky with sugar,
in your new dress with the ribbon
and the ice-cream smear,
and said to yourself in the bathroom,
I am not the favorite child.
My darling, when it comes
right down to it
and the light fails and the fog rolls in
and you're trapped in your overturned body
under a blanket or burning car,
and the red flame is seeping out of you
and igniting the tarmac beside you head
or else the floor, or else the pillow,
none of us is;
or else we all are.
Älskade kiddo
Han är tio år nu, och han slår mig med häpnad varje dag.
Snart ska han ta avstånd. Snart kommer hemligheternas och de stängda dörrarnas tid. Jag vet. Det måste få vara så. Det hör till.
Men nu är nu, och varje dag är jag så otroligt tacksam och glad att han finns, att han blev till, att han går där i sina lite för stora skor med skosnörena hängande efter sig, och bara har den goda smaken att existera.
Kärlek, kärlek.
(Jag frågade N om jag fick skriva om honom idag, och om jag fick lägga ut bilden. Jorå. Det fick jag. Han har till och med valt bilden själv.)
Yes, there will be times when you will have to fight.
We cannot spare you that.
But then, there might be times
when you can hardly breathe for laughing.
There might be frogs in ponds to wonder at,
and bumblebees, and opportunities to disappear
your toes in sinking sands.
Later on, there might be days when chestnut trees are still and fat
beside a river.There might be beer in paper cups,
and people throwing frisbees in the park. You might come cold and tired from work,
to find that someone's run a bath.
You might see hawthorn in an English hedgerow;
catch an urban dawn or go to bed quite drunk, with arms around you;
might feed a private hedgehog by the door one night.
There might be snowfall, bonfires, dragonflies: a hug.
And yes, there will be rain but then, there might be rainbows.
We'll be with you. You will be alright.
J Bell
"Betala räkningar"
List är ordet för dagen. En dag som i våra samtal de senaste timmarna har kretsat en del runt inbrott. Det går någon slags inbrottsvåg genom stan, och några vi känner har drabbats. Hemskt, förstås. Därför har vi pratat om hur bra det är att vi aldrig har några kontanter hemma. Inte ens parkeringspengar. När N ska få sin veckopeng kan vi ofta inte skrapa ihop 30 kr, utan han brukar få typ 27 kr och några halstabletter. Så mycket annat tjyvvänligt har vi nog inte heller direkt. Trots detta diskuterar barnen hur vi kan lura tjuvarna om de kommer hit, och E har en lysande idé: Han ska ställa sig framför tjuvarna och liksom åla med hela kroppen och skaka fjantigt på rumpan och sparka i rysk anda åt alla håll så att tjuvarna ska bli provocerade och inte kunna låta bli att följa efter honom, varpå han leder dem rakt in i finkan. Inget våld, ingen dramatik, bara ett rent och snyggt gripande.
Joseph, Mary and the wee donkey (fyra veckor före jul)
Tomteluvor hör mest till december. Vardagsrummet får inte förvandlas till ett red light district förrän tidigast sista veckan i november, allt blingbling runt verandan ska vara borta före 1 mars och den där finska 70-talstavlan som föreställer tre bleka, deprimerade män som dricker Koskenkorva med röda pappåsar på huvudet, får bara hänga uppe vartannat år. Man får vidare inte öppna lucka 24 i adventskalendern redan i kön till kassan på ICA den 23 november, vilket somliga glömde bort igår. (E, ångerfull och ynklig i tomteluvan han burit dag och natt i flera veckor, "Mamma förlåt, förlåt, jag kunde inte hålla mig, jag öppnade de andra luckorna också i bilen hem från affären.")
När jag skriver detta faller stora snöflingor utanför fönstret. J har just frågat om jag vill ha lite glögg med smak av chili och choklad. N övar på Nu tändas tusen juleljus på gitarren.
Jag säger restriktioner, de sjunger Nu är det jul igen.
Jag refererar till vår överenskommelse, de knäcker en nöt.
Julkort, part 2
Mest brottades de på stranden igår. Båda gick också ut i vattnet med kläderna på trots att jag stod bland sanddynerna och skrek mig hes om att de inte skulle få något lördagsgodis om de tog ett steg till ut i vattnet.
Allt gapande till ingen nytta. Ser de ett hav vill de bada, och det spelar inte så stor roll att det är slutet på november och att morsan står i vassen och fäktar med armarna och beter sig skogstokigt.
Men innan allt det hände tog jag några bilder på mina ouppfostrade men kärleksfulla grodmän till barn, och eftersom lille E inte tagit av sig tomteluvan på mer än vecka bidrog han med lite julstämning på beachen, och det är inte ställt utom allt rimligt tvivel att inte någon av bilderna eventuellt kan användas som julkort.
När vi kom tillbaka till stugan hade J förresten tänt i öppna spisen och kokat varm choklad med fejkgrädde. Sedan tittade han på bilderna jag just tagit och frågade om de ingick i någon slags rekryteringsskampanj för Jehovas vittnen. Han har liksom inte rätta känslan för rosa himlar och barn som kramas i motljus med overkliga hav i bakgrunden.
Det är ok om det duggregnar
Enough already.
Ge mig den genomsnittlige pensionären Gunnels tillvaro istället. Hon som får en kick när det är extrapris på värmeljus på Konsum, att hon plötsligt hittar LP-skivan med Vikingarna (som hennes Roland råkade glömma på vinden -87) eller av att få ta en promenad på skogsstigen i morgonsolen med taxen Sötis.
Där har du min målbild.
Nära jorden.
Fötterna i Dr Marten's eller Converse hela tiden kvar på jorden, i gräset, i sanden, på trottoaren*. (*Här står vi tydligen inte över märkeshetsen utan produktplacerar tydligen i samma mening som vi gör anspråk på att vara jordnära.) Jag känner att jag ganska ofta hör hit, i allt det vardagliga och mystråkiga, i allt det vackra och svåra, i de världsliga detaljer som utgör en människas liv.
Sentenser och ordspråk med dramatisk touch fick mitt hjärta att brinna förut. Ju mer känslostyrt, desto bättre. Nu bara tacksamheten och kärleken (E! N! J!) som flödar stillsamt med all kraft i hela universum men utan att behöva manifestera sig, ompröva, bekräfta, bevisa, slå kullerbyttor. Det bara är. Det är underbart. Men det finns utrymme för att vara lite rationell också. Lite. Lite klokhet.
Därför kan jag ta till mig en annan sorts sanningar nu. De utan krusiduller. Inget man ramar in och sätter upp på väggen och säger Fy fan vad genialiskt. Utan mer, ja, så är det. Handfast klokhet. Läste någonstans att (lyssna)
människans problem sällan är hennes problem, utan att människans problem är att hon någonstans tycker att hon förtjänar och tror att hon ska kunna leva utan problem.
DET är det egentliga problemet. Hon som den första människan i historien, ska aldrig få skoskav eller problem med internetuppkopplingen eller ha glömt att handla ägg när hon ska grädda pannkakor. Hon förväntar sig att slippa problem.
Ja, så är det. Hä faller ju på sin egen orimlighet.
Så jag ska inte gnälla över problem idag.
Men jag kan ju säga att när man har ägnat 20 minuter åt att söka en vänstervante på dagis och sedan går hemåt (uppåt hela vägen) med för varm jacka, nackspärr och en trött 4-åring i vagnen, underlättar det inte alls att vagnåkaren ligger slö och tonårsaktig i sitt lyxåk och ropar "Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå!" i falsett hela vägen hem.
Lars Tunbjörks överman
4-åringen spekulerar
- Mamma, jag är väl inte från Kenya?
Burmesisk böna
Och idag blev hon alltså fri efter att ha tillbringat 15 av de senaste 23 åren i husarrest. Det första hon gjorde var inte att gå ut och beställa en paraplydrink, ta en lång, skön skogspromenad, åka på spa, byta kakelplattor i köket eller unna sig nya märkestunikor. Det första hon gjorde var att delta i ett möte med sin partiledning.
Dra mig baklänges på en liten vagn.
Här i den fria världen tycker vi att det är så mycket Mao och Stalin eller åtminstone haschrökande 70-tal att företräda ett kollektiv. Här skanderar vi hellre "Individen i centrum", "Kunden har alltid rätt" och "Nu är jag kränkt igen, åtgärda!". Engagemanget begränsar sig lätt till att "gilla" Miljöpartiet eller Suu Kyi, loch att "ogilla" Hitler eller SD på Facebook. Feminism reduceras lätt till att "unna sig" de där skinnstövlarna för 3000 kronor, för man vill inte gärna förknippas med rabiata damer som har "Män är djur!" som slagord.
Suu Kyi personifierar ett annat sätt att tänka.
Man får lust att trycka på "Gilla"-knappen men jag skulle bli rätt förvånad om den responsen bidrog till att påskynda demokratiutvecklingen i Burma.
Jag vet alltså inte hur jag ska bidra på något positivt sätt men jag känner mig inspirerad att gå i kloster, odla skägg eller åtminstone kedja fast mig i något kärnkraftsaggregat. Fast just nu nöjer jag mig med att sitta här och äta smågodis och konstatera att det här är en försiktigt hoppfullt dag för mänskligheten.
Can't keep a good man down
Kan vi inte gå till en riktig fotograf i år? Det kanske vore värt att satsa lite pengar på några riktigt bra julkort. Tänk soft ljus och vattenkammat, små röda barnkinder och tindrande ögon. Kanske en gran och en öppen spis i bakgrunden.
Men så är det där med att barnen ska vara med på bilden också. 
Hysch!
Men varför blev jag inte bibliotekarie? Varför får inte jag glida runt i maklig takt bland rader och rader av böcker med en liten snäv kjol, knut i håret och svarta, coola solglasögon och meddela Sonja i informationsdisken att jag tar en liten paus nu, på en sån där stor, härlig ärtpåse framför X-boxspelen på ungdomsavdelningen.
Snön faller och en del av oss med den
Narnia. Pojkarna tycker att det är ljuvligt härligt. Jag verkar ha glömt hur min pappa i helgen påminde mig om att han inte hade rinnande vatten och el hemma förrän han var 23 år, att hans grannar saknade tänder och bara kunde äta hårt bröd mosat med vatten (som de hämtade i brunnen på pappas familjs tomt) år efter år. De bodde i ett rum och kök, två vuxna och fyra barn. Det blåste in mellan träplankorna i huset. Det var ungefär 120 mil norr om den stad jag bor i nu. Jag uppfattar en snöig vinter till som en tragedi och en djupt personlig förolämpning. Någon borde vrida om min arm, hårt och länge.
Pojkarna tycker så mycket om snön. De tycker den är vacker och härlig. De skrattar och kastar snöbollar på den här veka mamman som knyter näven i sin varma, fina hightechjacka och tycker att livet är så orättvist för att mornarna blir opraktiska och svåra när den där snön breder ut sig överallt och glittrande inpräntar i vårt medvetande att det mesta kan vi styra över, vi, moderna, bortskämda, bekväma människor men när snön har tänkt falla, då faller den så länge och så hårt den vill.
Jag försöker tydligen överföra min snöångest på barnen men de är fulla av glädje och de vet att det är glädjen som har rätt. Jag försöker antyda att vi blir illa behandlade i den här staden för den ligger så långt söderut i landet, och då borde vi kunna förvänta oss sommar året runt och trottoarer i guld. Lille E kan efter helgens resa sträcka sig så långt som att säga att han tycker Oppsala (det ger honom ingenting att uttala u som u, han använder konsekvent o i stället) är mycket trevligare än Sverige. I övrigt har han inte mycket till övers för min geografiska självömkan, och det har absolut inte N heller. Det här är deras stad och det här är deras snö, och kolla vad kul när man sjunker ner en decimeter så här för varje steg man tar!
Tadaaa!
Mi casa es su casa
När man jobbar i en stor organisation uppstår det lätt missuppfattningar om andra enheter än ens egen. Själv har jag inga fördomar men jag är sunt skeptisk till de enheter där alla lärare bär mantlar av sälungsskinn, slår eleverna i huvudet med gradskivor och som upptakt till personalfesterna dricker blod från elever som inte blivit godkända på prov. Jag är också bitvis kritisk till den högskoleförberedande enhet där varje skoldag inleds med att elever och personal leker kull och pratar om sin favoritfrukt i tvärgrupper. Där har de inga fysikprov, utan får redovisa sina kunskaper om kvantfysik genom att koka kaffe till föräldramöten eller sy sin egen portmonnä.
Nu ska vår enhet och en annan så att säga "bli ett" från och med i höst. Ni vet. Gifta oss. Mata varandras hästar. Tanka skotern på samma mack. Vi som är helt oförenliga!
Nu har vi snackat ihop oss lite i dagarna två, och vi inser snopet att vi ju egentligen tänker och jobbar ganska lika allihop. Det var på sätt och vis mer spännande att gå till jobbet före i måndags, när de andra drack barnablod respektive slog kullerbyttor som om det inte fanns någon morgondag.
5. Något du hoppas kunna göra innan du dör
Sanning nr 2, rubrik 5. Något du hoppas kunna göra innan du dör
I morse när jag kom ut från duschen låg mina söner och sov bredvid varandra, och de höll varandra i hand i sömnen. Varma kinder, små armar och spinkiga ben i pyjamas, täcken vid fötterna, deras obeskrivligt vackra ansikten.
Jag har redan fått uppleva mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag, som alla andra föräldrar, har redan upptäckt helt nya kontinenter.
Men jag hoppas ju kunna rensa ut alla lådor, ordna med alla papper, ta en dusch, lämna pengar efter mig och rent generellt vara en trevlig och ordningssam döing med rimlig hygiennivå när det är dags att kila vidare. Hoppas också vid det laget ha hunnit återgälda kärleken, återgälda allt ljus och varenda smula av tillvarons chocolate chip cookies.
