Just så
Success means going from failure to failure without loss of enthusiasm
Idag: Mostly laughter
I am one of the searchers.
There are, I believe, millions of us.
We are not unhappy, but neither are we really content.
We continue to explore life, hoping to uncover its ultimate secret. We continue to explore ourselves, hoping to understand.
We like to walk along the beach, we are drawn by the ocean, taken by its power, its unceasing motion, its mystery and unspeakable beauty. We like forests and mountains, deserts and hidden rivers, and the lonely cities as well.
Our sadness is as much a part of our lives as is our laughter.
Älskade kiddo
Han är tio år nu, och han slår mig med häpnad varje dag.
Snart ska han ta avstånd. Snart kommer hemligheternas och de stängda dörrarnas tid. Jag vet. Det måste få vara så. Det hör till.
Men nu är nu, och varje dag är jag så otroligt tacksam och glad att han finns, att han blev till, att han går där i sina lite för stora skor med skosnörena hängande efter sig, och bara har den goda smaken att existera.
Kärlek, kärlek.
(Jag frågade N om jag fick skriva om honom idag, och om jag fick lägga ut bilden. Jorå. Det fick jag. Han har till och med valt bilden själv.)
Yes, there will be times when you will have to fight.
We cannot spare you that.
But then, there might be times
when you can hardly breathe for laughing.
There might be frogs in ponds to wonder at,
and bumblebees, and opportunities to disappear
your toes in sinking sands.
Later on, there might be days when chestnut trees are still and fat
beside a river.There might be beer in paper cups,
and people throwing frisbees in the park. You might come cold and tired from work,
to find that someone's run a bath.
You might see hawthorn in an English hedgerow;
catch an urban dawn or go to bed quite drunk, with arms around you;
might feed a private hedgehog by the door one night.
There might be snowfall, bonfires, dragonflies: a hug.
And yes, there will be rain but then, there might be rainbows.
We'll be with you. You will be alright.
J Bell
"Betala räkningar"
List är ordet för dagen. En dag som i våra samtal de senaste timmarna har kretsat en del runt inbrott. Det går någon slags inbrottsvåg genom stan, och några vi känner har drabbats. Hemskt, förstås. Därför har vi pratat om hur bra det är att vi aldrig har några kontanter hemma. Inte ens parkeringspengar. När N ska få sin veckopeng kan vi ofta inte skrapa ihop 30 kr, utan han brukar få typ 27 kr och några halstabletter. Så mycket annat tjyvvänligt har vi nog inte heller direkt. Trots detta diskuterar barnen hur vi kan lura tjuvarna om de kommer hit, och E har en lysande idé: Han ska ställa sig framför tjuvarna och liksom åla med hela kroppen och skaka fjantigt på rumpan och sparka i rysk anda åt alla håll så att tjuvarna ska bli förargade och inte kunna låta bli att följa efter honom, och då ska han leda dem rakt in i en fälla av snubbeltråd.
Joseph, Mary and the wee donkey (fyra veckor före jul)
Tomteluvor hör mest till december. Vardagsrummet får inte förvandlas till ett red light district förrän tidigast sista veckan i november, allt blingbling runt verandan ska vara borta före 1 mars och den där finska 70-talstavlan som föreställer tre bleka, deprimerade män som dricker Koskenkorva med röda pappåsar på huvudet, får bara hänga uppe vartannat år. Man får vidare inte öppna lucka 24 i adventskalendern redan i kön till kassan på ICA den 23 november, vilket somliga glömde bort igår. (E, ångerfull och ynklig i tomteluvan han burit dag och natt i flera veckor, "Mamma förlåt, förlåt, jag kunde inte hålla mig, jag öppnade de andra luckorna också i bilen hem från affären.")
När jag skriver detta faller stora snöflingor utanför fönstret. J har just frågat om jag vill ha lite glögg med smak av chili och choklad. N övar på Nu tändas tusen juleljus på gitarren.
Jag säger restriktioner, de sjunger Nu är det jul igen.
Jag refererar till vår överenskommelse, de knäcker en nöt.
Julkort, part 2
Mest brottades de på stranden igår. Båda gick också ut i vattnet med kläderna på trots att jag stod bland sanddynerna och skrek mig hes om att de inte skulle få något lördagsgodis om de tog ett steg till ut i vattnet.
Allt gapande till ingen nytta. Ser de ett hav vill de bada, och det spelar inte så stor roll att det är slutet på november och att morsan står i vassen och fäktar med armarna och beter sig skogstokigt.
Men innan allt det hände tog jag några bilder på mina ouppfostrade men kärleksfulla grodmän till barn, och eftersom lille E inte tagit av sig tomteluvan på mer än vecka bidrog han med lite julstämning på beachen, och det är inte ställt utom allt rimligt tvivel att inte någon av bilderna eventuellt kan användas som julkort.
När vi kom tillbaka till stugan hade J förresten tänt i öppna spisen och kokat varm choklad med fejkgrädde. Sedan tittade han på bilderna jag just tagit och frågade om de ingick i någon slags rekryteringsskampanj för Jehovas vittnen. Han har liksom inte rätta känslan för rosa himlar och barn som kramas i motljus med overkliga hav i bakgrunden.
Det är ok om det duggregnar
Enough already.
Ge mig den genomsnittlige pensionären Gunnels tillvaro istället. Hon som får en kick när det är extrapris på värmeljus på Konsum, att hon plötsligt hittar LP-skivan med Vikingarna (som hennes Roland råkade glömma på vinden -87) eller av att få ta en promenad på skogsstigen i morgonsolen med taxen Sötis.
Där har du min målbild.
Nära jorden.
Fötterna i Dr Marten's eller Converse hela tiden kvar på jorden, i gräset, i sanden, på trottoaren*. (*Här står vi tydligen inte över märkeshetsen utan produktplacerar tydligen i samma mening som vi gör anspråk på att vara jordnära.) Jag känner att jag ganska ofta hör hit, i allt det vardagliga och mystråkiga, i allt det vackra och svåra, i de världsliga detaljer som utgör en människas liv.
Sentenser och ordspråk med dramatisk touch fick mitt hjärta att brinna förut. Ju mer känslostyrt, desto bättre. Nu bara tacksamheten och kärleken (E! N! J!) som flödar stillsamt med all kraft i hela universum men utan att behöva manifestera sig, ompröva, bekräfta, bevisa, slå kullerbyttor. Det bara är. Det är underbart. Men det finns utrymme för att vara lite rationell också. Lite. Lite klokhet.
Därför kan jag ta till mig en annan sorts sanningar nu. De utan krusiduller. Inget man ramar in och sätter upp på väggen och säger Fy fan vad genialiskt. Utan mer, ja, så är det. Handfast klokhet. Läste någonstans att (lyssna)
människans problem sällan är hennes problem, utan att människans problem är att hon någonstans tycker att hon förtjänar och tror att hon ska kunna leva utan problem.
DET är det egentliga problemet. Hon som den första människan i historien, ska aldrig få skoskav eller problem med internetuppkopplingen eller ha glömt att handla ägg när hon ska grädda pannkakor. Hon förväntar sig att slippa problem.
Ja, så är det. Hä faller ju på sin egen orimlighet.
Så jag ska inte gnälla över problem idag.
Men jag kan ju säga att när man har ägnat 20 minuter åt att söka en vänstervante på dagis och sedan går hemåt (uppåt hela vägen) med för varm jacka, nackspärr och en trött 4-åring i vagnen, underlättar det inte alls att vagnåkaren ligger slö och tonårsaktig i sitt lyxåk och ropar "Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå!" i falsett hela vägen hem.
Lars Tunbjörks överman
4-åringen spekulerar
- Mamma, jag är väl inte från Kenya?
Skolan suger?
Jag ser att det står "Skolan suger" på förstasidan, och tar Ordfronten (som någon lagt ut i hallen) med mig till arbetsrummet. Aldrig har så mycket kärnfullt och skarpt sagts om skolan på ett och samma ställe förut. Tror jag. Det tar mig några minuter att inse att texterna är 10 år gamla.
Du hittar en av texterna här: http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/niklas.htm
(Skit i den jobbiga rutan som seglar ovanför texten. Bry dig inte om att texten är lång heller. Om du av en eller annan anledning är intresserad av skolan, läs texten.)
Kan ju vara i princip vad som helst
Lille E gömmer något bakom ryggen och vill att jag ska gissa vad det är. Jag får bara en ledtråd. Det är något han har haft i näsan.
Burmesisk böna
Och idag blev hon alltså fri efter att ha tillbringat 15 av de senaste 23 åren i husarrest. Det första hon gjorde var inte att gå ut och beställa en paraplydrink, ta en lång, skön skogspromenad, åka på spa, byta kakelplattor i köket eller unna sig nya märkestunikor. Det första hon gjorde var att delta i ett möte med sin partiledning.
Dra mig baklänges på en liten vagn.
Här i den fria världen tycker vi att det är så mycket Mao och Stalin eller åtminstone haschrökande 70-tal att företräda ett kollektiv. Här skanderar vi hellre "Individen i centrum", "Kunden har alltid rätt" och "Nu är jag kränkt igen, åtgärda!". Engagemanget begränsar sig lätt till att "gilla" Miljöpartiet eller Suu Kyi, loch att "ogilla" Hitler eller SD på Facebook. Feminism reduceras lätt till att "unna sig" de där skinnstövlarna för 3000 kronor, för man vill inte gärna förknippas med rabiata damer som har "Män är djur!" som slagord.
Suu Kyi personifierar ett annat sätt att tänka.
Man får lust att trycka på "Gilla"-knappen men jag skulle bli rätt förvånad om den responsen bidrog till att påskynda demokratiutvecklingen i Burma.
Jag vet alltså inte hur jag ska bidra på något positivt sätt men jag känner mig inspirerad att gå i kloster, odla skägg eller åtminstone kedja fast mig i något kärnkraftsaggregat. Fast just nu nöjer jag mig med att sitta här och äta smågodis och konstatera att det här är en försiktigt hoppfullt dag för mänskligheten.
Can't keep a good man down
Kan vi inte gå till en riktig fotograf i år? Det kanske vore värt att satsa lite pengar på några riktigt bra julkort. Tänk soft ljus och vattenkammat, små röda barnkinder och tindrande ögon. Kanske en gran och en öppen spis i bakgrunden.
Men så är det där med att barnen ska vara med på bilden också. 
Hysch!
Men varför blev jag inte bibliotekarie? Varför får inte jag glida runt i maklig takt bland rader och rader av böcker med en liten snäv kjol, knut i håret och svarta, coola solglasögon och meddela Sonja i informationsdisken att jag tar en liten paus nu, på en sån där stor, härlig ärtpåse framför X-boxspelen på ungdomsavdelningen.
